I ett arbetsliv där tempot är högt och resultaten står i centrum är det lätt att glömma det mest grundläggande: att ledarskap alltid handlar om människor. Empati, tydlighet och höga krav behöver inte stå i motsats till varandra.
Jag behöver nog skriva av mig lite.
För jag tycker mig se det allt oftare. Ledare som är otroligt upptagna med resultat, nästa affär, nästa möte, nästa mål. Och någonstans där verkar vi ibland glömma en ganska självklar sak.
Att människor är människor. Inte kontakter. Inte kandidater. Inte kunder. Inte resurser eller ”nätverk”.
Människor.
Jag vet att tempot är högt. Jag vet hur lätt det är att fastna i sin egen agenda när kalendern är full och saker ska levereras. Men det är kanske precis då ledarskapet faktiskt sätts på prov.
Hur beter du dig när du är stressad?
Hur pratar du med någon när något gått fel?
Lyssnar du fortfarande när du egentligen inte har tid?
Och hur behandlar du människor när du inte längre behöver något från dem?
Jag har mött fantastiska ledare genom åren. Och jag har mött andra som fått mig att fundera på hur vi egentligen definierar ett bra ledarskap.
För mig har empati blivit en allt viktigare del av svaret. Och nej, empati betyder inte att vara snäll hela tiden. Det betyder inte att undvika jobbiga samtal, sänka kraven eller försöka göra alla nöjda. Du kan vara tydlig. Krävande. Ambitiös. Resultatinriktad. Och samtidigt vara mänsklig.
Det ena utesluter faktiskt inte det andra.
Tvärtom tror jag att de bästa ledarna är de som klarar av båda. Som kan fatta det svåra beslutet utan att glömma vem som sitter på andra sidan bordet. Kanske är det inte svårare än så. Vi behöver inte fler perfekta ledare.
Men jag tror att vi behöver fler som, mitt i allt som ska presteras, levereras och hinnas med, kommer ihåg att faktiskt se människan framför sig.
Det borde vara självklart.
Ändå känns det som att vi behöver prata mer om det.